Myself and I

Känslor har aldrig riktigt varit min starka sida. Jag har egentligen varit en rätt kall person så gott som hela mitt liv förutom de senaste 1½åren. Jag har på ett sett tyckt om att vara de för känslor kommer ivägen för så mycket. Jag vet att man ska prata om sina känslor men när någon ber mig göra de så stänger jag nog in mig mer. När de väl gäller så lägger jag alla korten på bordet men de är svårt att komma fram till dom stunderna. Genom att umgås med en viss grupp av människor och samtidigt ha andra intressen gör att det finns saker jag inte kan prata med dom om.. jag kan berätta hur sakar ligger till men ingen av dom kommer nååågonsin förstå för dom har inget att jämföra med och dom förstår inte.
Just nu känner jag mig nedtryckt, bortglömd och rätt dålig på saker jag gör men som vanligt så har jag ingen att berätta för varför jag känner så. Å andra sidan, varför skulle jag? Mina problem. Suck it up and do something about it! Men vad? Jag försöker verkligen men tydligen inte tillräckligt mycket.

Just i den där stunden så bad du mig att säga vad jag kände.. Jag var rädd men ändå gjorde jag de. Och nu efteråt känns du sååå långt bort så det känns som att ingenting hänt. De känns som att vi ska glömma allt och bara gå vidare och låtsas som ingenting. Jag vet inte hur det är med dig men jag vill varken glömma eller gå vidare.

Såhär på kvällen när det är mörkt och man känner sig ensam så kommer de alltid upp massa problem som man egentligen inte har. jag känner mig falsk, som sitter och gömmer mig bakom en dator. Imorgon lär jag förmodligen ångra att jag skrev det här men det lär inte va så många som läser för de är inte många som brukar läsa såhär långa texter. Over N' Out.